inget happyface
Känner faktiskt att jag brukar vara en väldigt glad person och det gillar jag men just nu känns allt bara botten.
Näe, ingen rolig känsla alls.
Jag vill bara vara med de personerna som får mig må bra, som får mig att skratta.
Vissa i Båstad, vissa i Lund och familjen.
Sebastian flyttar hemifrån sista januari och alla är så glada för hans skull och visst det försöker jag också vara men nej, jag vill inte att han lämnar mig så. Vill inte att han lämnar mig alls. Jag vet att jag bara är hemma på helgerna men han är min storebror. Han ska finnas där när jag är hemma, där när jag behöver honom som mest och sen jag fyllde 18 har våran kontakt förändrats med stormsteg till det bättre och nu bara lämnar han mig ?
Men det är bara att vara glad för hans skull för det är ju detta han vill.
Kommentarer
Trackback
